,.

"Cause I just can't take it
Another day without you with me
Is like a blade that cuts right through me
I can wait, I can wait forever
When you call my heart stops beating
When you're gone it won't stop bleeding
I can wait, I can wait forever..."

Jag minns en gång då allting brast. Jag satt på Buster rygg men ingenting funkade och jag hamnade i världens bråk med en kompis bara för att det blev så, att ingenting funkade. Brukar, eller brukade i princip aldrig gråta utanför mitt sovrum men i den stunden så bara brast allt. Jag orkade inte ens hålla mig kvar i sadeln utan gled ned på marken och enda anledningen till att jag ens kunde stå på mina ben var för att Buster stod still och lät mig luta mig på honom.
Det är alltid så jag sett honom. Som min bästa vän. Mitt stöd. Han har alltid varit den som lyst upp min vardag, mitt liv under två års tid. Han fick mig att inse att livet är värt att leva även om livet är tufft. Och då jag var ledsen så gick jag bara in till honom för när hans små röda öron pekade framåt kunde jag inte vara ledsen mer. Jag kunde inte göra annat än le bara för att det var det han gjorde. Han fick mig att le.

För det är ju så. En person har alltid ett visst ord som gör en. En anledning till varför folk känner igen en. Han var min anledning. När folk kom fram för att de behövde min hjälp att göra iordning honom, när de kände igen mig för att de visste hur mycket han betydde för mig. Det gjorde mig stark.

But all good things must come to an end, visst är det så? Och vad gör man då när det som varit ens liv under en lång tid bara försvinner? Vad gör man när ens mening inte längre finns där?
Jag orkar inte ens tänka på det. Orkar inte. Jag vet inte vad jag ska göra,
antagligen söka hjälp. De flesta håller nog med mig. Jag behöver hjälp.