Från arkivet

Hittade ett gammalt inlägg som jag var tvungen att dela med mig av. Varför? Jo, för att jag än idag minsn exakt hur det var. Hur jag plötsligt låg där på golvet och inte orkade ta mig upp. Hur jag grät tills jag inte kunde andas, den ihåliga känslan i magen. Tomrummet. Som om hjärtat blivit utslitet. Det är det minnet jag delar med mig av ikväll tillsammans med en bild på Buster som var med i det inlägget. Ett minne jag vill glömma men för alltid kommer minnas.

"Varför kan ingen väcka mig? Varför vaknar jag inte? Varför drömmer jag en mardröm?

Mina tårar har runnit nonstop i en timme nu och jag försöker att få grepp om mig själv.
Men det känns intill omöjligt. Smärtan tog över som aldrig förut. Smärtan jag hade över Birre? Ingenting jämnfört med det här. Jag förstår fullständigt hur Bella kände sig i New Moon, hur allting svartnar för ögonen och allt man kan göra är att skrika. Jag märkte inte ens att jag låg på golvet förrän min andedräkt slog upp mot mig när jag kippade efter luft. Smärtan i magen, skakningarna i hela kroppen.

Och jag har inte ens förlorat dig än.

Det var som jag sa till mamma: "Han är den enda anledningen till att jag överlevt. Han är den ENDA jävla anledningen till att jag vaknar. Hur fan hade du tänkt dig att jag ska orka!?"

Kort och gott: Mitt liv är över så fort mitt liv lämnar mig. "