I wish my heart could burn

Just det. Idag hände en ganska rolig sak. Eller nej inte rolig. Mysig. Eller jag vet inte ens hur jag ska beskriva den. Myste med Zoraija i hagen idag och det var så härligt att jag nästan ville gråta.


Jag vet inte varfölr, det var bara så otroligt länge sedan som jag kände att "Här vill jag vara" medans jag stod brevid en häst, typ sedan Buster for. Visst har det varit bra stunder, men det har som alltid varit något som förstört dem. Men idag var det en sådan stund och det var så otroligt otroligt härligt att känna så igen. Det är trots allt bara hon och Saigon som håller mig kvar i stallet vid det här laget och just nu är lusten att kämpa vidare bara starkare.
Och jag hoppas att ni förstod nu.. Annars så, ja. Synd, helt enkelt. Hehe.